Över linjen.

Så var det då dags. Loppets lopp som man alltid bävar för. Det är något magiskt med GöteborgsVarvet. På ett overkligt, lustigt och läskigt roligt sätt. Speciellt för en göteborgare. Det är som skolans 100 meters tider, alla har en och alla kan relatera. Så är det här också. En jäkla hets helt enkelt. Men ändå så kul. En standardöppning för mig verkar vara 3.32 på första kilometern och så även igår. Så långt enligt plan och jag följde min plan till pricka ett bra tag till. Första 10 km på 37.45 var mitt mål och det lyckades väl och sedan att bibehålla en fart under 3.50 per kilometer ett tag efter det gick finfint. Sista sex kilometrarna suger lite i benen och tro det eller ej Avenyn går uppför. Någonstans där kände jag att vårens knackiga löparresa med lite mindre fartträning och tuffa pass än vad jag velat gjorde att snabbhetsuthålligheten inte var som jag ville. Fick nöja mig med ett tempo lite under fyra minuter den sista biten. Stunsen fanns inte men hejarklacken 2,5 km före mål tyckte att jag såg stark ut och körde en uppvisning. Jag vet inte det jag. Supportrarna var ju minst sagt partiska. Men det finns lite att jobba på och gnistan att träna finns så om jag vågar tävla lite mer så kanske mitt pers kan förbättras ytterligare och jag kan nå mitt mål på halvmaran i framtiden. Under 1.20. Det vore något det. För dryga veckan sedan visste jag inte om det skulle bli något varv i år eller inte på grund av ischiasproblematiken jag dragits med sedan det där tuffa intervallpasset i mitten av februari. Men nu är jag nöjd om inte överlycklig över beslutet att springa trots allt. Förra veckans lopp i Helsingborg och hela förra helgens sköna känsla fick mig att ändra mig. Och nu står jag här med ett pinfärskt pers på halvmaran, 1.21.01 och till råga på allt en 8:e plats i damklassen. Rktigt kul faktiskt, även om jag egentligen inte tävlar mot andra utan mot mig själv och bryr mig om mina tider och inte om placeringar på det stora hela. Men ibland är det lite kul att vara topp 3 och ibland, som igår, extra kul att vara topp 10. Topp 3 var jag faktiskt också om vi räknar svenska damer. Hahaha, ja galet är det ibland, men så var ju inte vår vassa Sverigeelit med heller. Men vad gör det, varje lopp är ju en egen tävling helt enkelt. Och viktigast för mig är att jag lyckades med största målet, ha roligt och att mota bort tävlingsdemonerna och trots att dagen inte var den perfekta mentalt så var benen med mig större delen av loppet och det var en helt underbar känsla att genomföra sjätte varvet på raken. Årets upplaga hade en grym elit, vilken duell i herrarnas lopp och vilken uppvisning av norska Kirsten. Fantastiskt. Och återigen ett grymt lopp av Isabellah. Vilken utveckling den tjejen haft. Häftigt och inspirerande för en liten hobbylöpare som mig. Slutligen. Henrik sa till mig efter målgång att nu har jag gjort mitt för i år. Det ligger något i detta. Alla lopp resten av året ska bara vara helsköna och jag ska njuta av att pressa mig själv och om jag mår bra så kanske det till och med i år finns mer att hämta mellan asfalten och mina skor. Annars så är det 362 dagar kvar till nästa riktiga tävling. Mot mig själv.