Hårt som sten.

Nu har jag varit ouppkopplad ett tag med solen skinande i ögonen. Perfekt helg för en långhelg. Vi backar bandet och tar det från början. Bansträckningen ni kan se ovan skulle varit 15 km men den uppmättes till en 16,5 km sisådär. Jag funderade lite innan loppet på varför man inte kunde få en exakt sträcka. Jo, jag är lite kontrollfreak emellanåt. Men det där med tider fick liksom släppas ganska så direkt. Klara för start var vi när initiativtagaren till loppet drog banbeskrivningen. Jag anade genast ugglor i mossen när han pratade om olikfärgade snitslar, först följer ni de rödvita som även gäller för korta banan, sedan går det över i orangevita och ni springer på leden och i slutet blir det rödvitt igen. Ta det lugnt nerför bergen och försök njuta av naturen uppe på bergen, men se vart ni sätter fötterna. Klart som korvspad. Eller. Starten gick och jag tyckte tempot var svagt så upp i täten och dra, där var mina 15 sek of fame (observera sekunder och inte minuter) innan de som kan springa terräng tog vid och visade vart skåpet ska stå. Henrik och jag är ju sedan tidigare lopp i år relativt jämna på jämna ytor, det vill säga stadslopp eller dito och då håller man ju sin toppfart så vi är nog relativt jämt tränade på löpning just nu skulle jag tro. Men som jag blev piskad. Han tog täten tillsammans med en polack och regerade loppet förutom i min smått kaxiga start. Ska aldrig göra om det igen. Några grabbar till hakade på täten men fick släppa och jag blev ensam lämnad mitt ute i ingenstans. Om ni undrar vad som står under Grantitloppet på röda lappen så står det en utmaning. Japp, jag log lite och funderade före start på om sträckan var utmaningen eller vari den låg. Jag ska stänga min stora mun och beundrar de som körde marathondistansen i den här terrängen. Imponerande måste jag säga. Redan efter 5 km funderade jag på (ursäkta uttrycket) vad f-n jag sysslade med. Helt galet var det men när jag smält att det inte blir bättre (läs värre) än så här så var det bara att hitta ett annat fokus. Överlevande in mot mål med så få människor som möjligt bakom ryggen. Vilket innebar att trycka på hårt där det gick, försöka klara av att ha kroppen hel och ren eller i vart fall i behåll på de sträckor där farten var skrattretande och terrängen kunde göra vilken asfaltslöpare som helst gråtfärdig. Ja, det var helt enkelt annorlunda och spännande att springa det här loppet. Första 10 km gick i samma fart som jag hade på 15 km på Varvet. Då kanske ni förstår. Kroppen kändes kanon så det var inte det som var problemet utan det var helt enkelt obanad terräng och anpassat för ett orienteringssläkte. Och det var inte få gånger jag stod där blickstilla uppe på någon av bergsknallarna och vände och vred på huvudet och funderade på vart leden och banan gick. Bra utmärkt var det men ändå inte helt enkelt att hitta klockrent i varje vägval. Så jämfört med race man är van vid så fick man använda huvudet lite extra här. Tur att jag är blondin. För hård som sten det var det inte jag som var. Snarare banan och de medtävlande.