Riktig terräng.

Vilken helg vi haft på solskens Österlen. Men allt började inte riktigt lika soligt. Första maj tillbringades i lervälling och hällregn. Det sistnämnda försökte jag febrilt få till strilande sommarregn. Ja, vad gör man inte för att få humöret lite mindre vått och mer glatt sådär före tävlingsstart. Javisst, vi har tävlat. Galet men sant. Såg det mest som en kul grej och ett roligt träningspass. Och träning blev det, utöver det vanliga. De som känner mig vet att riktig terräng är inget för mig, det går mycket upp, lika mycket ner och om det stannat där hade det varit ok, men stigarna är smala så att en fot precis får plats framför den andra och det svänger hej vilt mellan rötter, grenar och taggar. Ja, ni vet. Sådan där terräng som man kan vricka foten av och då är den torr nu var den hal av lera. Skrattretande tillställning. Det finns mästare på detta och så finns det sådana som jag. Utmaningen antogs i vart fall. Två varv på en fem kilometers bana. Hade kikat lite på banrekordet som inte verkade mördande direkt och tänkte att det fick bli min utmaning att slå. Vi rivstartade iväg upp för grässlänten och första kilometern på denna bana gick rätt upp och efter en stund in i skogen och leran, där höll vi oss till sista kilometern som gick utför och tillslut fast mark under fötterna. Asfalt. Äntligen. Jösses, vad jag älskar asfalt. Men vips upp i gräset igen och samma runda ett varv till. Henrik känner mig vid det här laget och trodde att jag fint skulle kliva av efter några kilometers stångande med underlaget. Och det hade jag mycket väl kunnat göra om det inte varit för tjejen bakom som flåsade mig i nacken och formligen iglade sig fast i min rygg. Jag kunde helt enkelt inte ge upp och se mig besegrad när jag inte var trött utan kräsen på underlaget. Tjejen sprang ett varv och hade en bra tid på gång sett till banrekordet så jag intog en ny roll, började snacka och peppa henne mot mål vilket gjorde allt så mycket roligare. Hon gick in i mål sekunden bakom mig på ett nytt banrekord på fem kilometers loppet. Jag sprang vidare ett varv till i ungefär samma tempo och slog banrekordet som jag siktat in mig på med dryga 2,5 minut på en tid jag är långt ifrån stolt över. Helt enkelt en urkass miltid. Men det var inte det som var grejen den dagen utan det var att ha kul i lera och löparskor. Och det hade vi. Henrik med sina mtb-ben slog mig stort denna dag och käkade grus resten av kvällen. Trea kom han och jag vann med tjugo minuter i damklassen och tog som sagt mitt första banrekord sedan gymnasiets skolrekord på idrottsdagens mindre snirkliga terrängbana. Det är något att berätta för barnbarnen det. Eller också inte. När vi njöt kanelbulle och korv efter loppet delades det dessutom ut pris, presentkort på delikatesser från en trevlig fiskbutik i Kiviks hamn. Inte dumt alls. Eller ska man säga fina fisken för oss som gillar romsås och röror.