Så skönt.

Traditionsenliga helgfiranden har inte alltid varit lugna tillställningar. Men den senaste tiden har vi lyckats med detta. Julen var underbar och så skön (om vi bortser från ishala springvägar), nyår firades in på vårt vis, påsken firade vi inte utan den tränade vi bort i La Santa på bästa sätt och nu midsommar som blev helt fantastisk. Gästfriheten var helt klart toppen. Tack och bock. Traditionerna som hör högtiden till följdes perfekt (allt utom snaps intogs och det var vi alla lika glada för eller ska vi säga att vi var tillräckligt glada utan). Vi lyckades dessutom inta första parkett för att se en utomordentlig resning av stången. En lite annorlunda sådan med ringar runtomkring och de som skötte det hela tog det på lika stort allvar som vi tar vår träning. En diger ceremoni som vi mot slutet tröttnade på. Solen tittade fram och vi trotsade blåsten och vin av alla dess sorter ihop med ost och kex (uttalas med tje-ljud) samt härlig grillspettsgrillning fick avsluta en lugn och harmonisk dag. På träningsfronten fick vi till två riktigt bra löppass. Midsommarafton körde vi en 90 minuter kombinerad sightseeingtur i Skara med skönt distanstempo. Dagen efter blev inte en så hård dag som för andra, men för att kompensera det hela så körde vi tuffa banintervaller. Jag vet, det lät lite väl pretentiöst. Men faktum är att det var riktigt gott att få till 10x400 m på fina blå tartanbanor. Tempot var bra, vi körde dem på ett fint snitt och grymt jämnt tempo. En minuts vila emellan. Efteråt infann sig den där nöjda känslan som så gärna infinner sig efter den här typen av tuffa pass. Jag har inte sprungit banintervaller med andra människor sedan friidrottstiden och det var ju som bekant väldigt länge sedan. Var riktigt kul att köra ihop och peppa varandra. Tror att tempot hade varit detsamma om jag sprungit själv, brukar inte ha problem att pina mig själv. Men jag hade inte haft en känsla efteråt av att kunna göra två till om jag inte haft detta härliga sällskap i Linda och Henrik. Hade den sistnämnda sagt att nu kör vi på så hade jag inte direkt vikt ner mig. Men planen var tio stycken och den ska inte revideras utan snarare att varje intervall i så fall borde gått lite fortare. Hur som, får bli mer av den här varan framöver. Så kul har det inte varit på länge. Resten av helgen som bitvis avnjutits i soffan framför friidrotten fick oss nästan att känna oss som friidrottare på riktigt. Men bara nästan. Fast en sak är säker, jag har gjort skäl för skorna. Och det är väl dags att jag köper ett par Asics. Min chef sa idag att riktiga löpare springer inte i Nike. Hallå. Nike Zoom Elite då, de är ju grymma. Jag är övertygad. Men resten av världen är inte det. Och som ni vet, på andra sidan hade kunden alltid rätt. Nu är jag på den sidan och borde ha rätt. Men. Då är det ju såklart chefen som har rätt. Alltså. Asics blommiga tävlingskor får bli mitt första återtåg. Får se om det blir ett felsteg eller ett steg i rätt riktning.