Måste visa något fantastiskt som Camilla och jag fick med oss i helgen. Varsin gigantisk pokal. Camillas av naturliga skäl lite större än min. Det mest underbara är vad en av mina kollegor sa idag: det är ju riktigt kul, vart ska du ha den hemma? Jomen visst. Den stora stoltheten. Whiha. Som om den skulle stå framme hemma. Känns mest som vi var två tjejer som varit med i hästhoppning och fått varsin pokal. Är bara ponnyn som fattas och den fina rosetten som hästen så fint får. Blommorna var lite småtorra och lämnades i Malmö. Men krämerna som vi fick ska jag tigga mig till massage hemma. Tills de är slut. Helt klart en bra vinst. Det lustigaste av allt var att få priset utdelat av våra stora stjärnors agent. Daniel Wessfeldt delade ut priset till oss så kallade damer. Närmare friidrottstoppen än så kommer jag aldrig komma. Kul anekdot. Ungefär som att stå på samma pall som vår stjärna Isabellah sist som Skåne gästades av oss glada göteborgare. Sist men inte minst så gjorde jag bort mig. Likt en pinsam fjortis stod jag däruppe på scen och fick de mest konstigaste frågor. Har du tränat länge för det här? Vad svarar man på det? Tränat länge på att springa en mil i Malmö? Sen jag var elva och började i friidrotten med utövande av samtliga grenar. Nä, kanske inte just det svaret. Hade inga svar att ge på någon fråga. Så det slutade med att jag pep ur mig likt en förskrämd höna att jag inte gillade att stå på scen så här och svara på frågor. Pinsamt. VD:ar och marknadschefer har man mött i mötesrummet. Headsetet är på i spinningsalen. Men prata om löpning (som är det enda jag egentligen riktigt kan prata om) på en scen lyckades jag inte med. Är det det som kallas scenskräck?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar