Kväljningar.

Déjà vu liknande upplevelse idag när jag satte mig i bilen likt en turist med kartan på ratten. Målet var löparspår i den småländska skogen och dagens andra löppass. Självklart körde jag lite fel, skyller på att bilen har en bra toppfart. Och med en bra toppfart så vet ju vi som håller på med konditionsträning att då blir distanslunken i stadstrafiken lite högre än för de med lägre max. Men likt en orienterare sneddade jag in på första bästa tväris och det blev perfekt. Rätt på. Gps:en lämnades hemma i Göteborg den här gången. Vet inte varför, men jag gillar mer att klara mig själv än att få hjälp av andra. Så det var säkert det som avgjorde. Och vem vet Henrik kanske har surrat fast vuxenleksaken på mtb:n. Tillbaka till mina vägval. När jag kom till korsningen där jag skulle välja mot Axamo så förstod jag direkt att jag varit här förut. Frågan är bara om det är min vecka av mindre sömnvolym som gjorde att långtidsminnet tog vid istället för korttidsminnet. Men istället för att gå in på alla déjà vu teorier så kan jag lugna er och säga att jag varit här förut. (Första landsvägstävlingen jag såg live förra året.) Och i samma sekund som jag kom på det så mindes jag löprundan från sist. Attans också. Inga breda Skatås spår här inte utan mer á la obanad terräng och listan med underlag kan göras lång. Hur man i strålande sol och torr terräng kan bli lerig hela vägen från fot upp till knäveck är för mig en gåta. Men med tanke till sandlådeterrängen som varvades med rötter, kvistar, nedfallna träd, smala två decimeters stigar och midsommarblomster till midjan på vissa ställen kanske kan förklara saken. Detta ihop med kombinationen svett ger lera. Men det var inte det värsta med dagens pass. Blunda och tänk dig in i följande scenario. Du står på en underbar sandstrand, vädret är perfekt, solen skiner, det är varmt och omgivningen är ganska så trevlig. Ingen annan människa i närheten, du är helt själv. Men idyllen totalförstörs. Det börjar blåsa storm, du har precis badat och tänkte soltorka. Men sanden yr, du har helt enkelt sand över hela din kropp, i öron, mun, ögon och näsa. Överallt. Tänk nu istället att alla sandkorn var små små illgröna flugor. Aptitretande eller hur. Så gott var det idag. Fick mig en rejäl proteindrink av saliv och små monster. Kväljningarna var ett faktum och i slutet på den kuperade 70 minuters rundan var det tur att ingen annan var närvarande för jag fräste som en storrökare hostar. Fräscht nästan jämt. Men vad gör man inte för konsten.