Novis.

Vilken underbar ledig eftermiddag. Fick en present för en månad sedan när vi firade ett år och det var att det hela skulle firas igen en månad senare. Detta gjordes igår. Löpning vid Delsjöarna i 90 minuter följdes av bubbel, snittar och härlig stund. Extra spänning i tillvaron gav ackompanjemanget som Göteborgs bästa fotbollslags anhängare bjöd på i form av skrålande och skålande inför derbyt. Vet inte hur många gånger ordet hata poppade ur deras munnar. Verkar inte lika bra uppladdning att vara positiv och sjunga "assa brassa mandelmassa" längre. Jag har blivit för gammal. Miljöombyte förnöjer och vår lägenhet byttes mot Gökboet vid sidan av Avenyn. Fråga mig inte varför det kallas så. (Kanske Henriks chef vet.) En mysig liten lya är det i vart fall, belägen i samma fastighet som Henriks jobb. Och det kändes som att bo på hotell i sin egen stad. Efter skön uppladdning så tog vi oss några meter till kvällens norrländska höjdpunkt. Takida. Sundsvalls stolthet. Ok då, inte riktigt men nästan. Med tanke på att Ånge ligger närsgårds så borde det ju vara så. 10 mil, vad är det däruppe. Jag har inte varit med om något liknande. Jag var så borta. Så dåligt påläst. Så fel. Curly Sue. Bra låt och faktum den enda låten jag hade hört före konserten. När jag vanligtvis är på liknande tillställningar brukar jag ha koll. Vanligtvis är det Kent som gäller för mig och då kan jag varje mening, varje ord. Och ja, jag brukar rata de som inte känner till låtar som Blåjeans, Kräm och Bianca. Jag brukar låta som tjejerna bredvid mig efter konserten som tydligt talade om hur kasst det är med folk som bara känner till hitsen och nynnar med och som står som fån resten av konserten när de riktiga låtarna kommer. Själen. Historian. Jag kan inte annat än att hålla med. 747, vad hade en Kent konsert varit utan den låten. Ingenting. Jag har aldrig varit en bra skådespelare, men vad jag mörkade igår. Redan på förbandet Blowsight var jag igång efter bästa förmåga. Men jag var så slagen. Kändes som gymnasiets Rockslaget. Friidrotts Therese hade ingen koll men jag hoppade och kastade mig fram och tillbaka. Igår något lugnare. Och jag fick nya idoler. Paret som var där med sin dotter och med femton år plus i relation till min ålder kunde sjunga med i varje låt. Jag tänkte att det är klart det är deras son som är med i Blowsight. Ja, det måste vara trummisen. Nöjd med den slutsatsen kände jag att jag inte var helt fel. Men. Takida startade upp. Och om paret var livade och kunniga innan så var de kungar nu. Kunde varje ord, varje stavelse och händer i luften och precis rätt på varje takt. Inte hade de väl även en son med i Takida. Hur stor är chansen för det. Jag är inte bara gammal utan jag är helt klart en okunnig förlorare. Lite lätt patetisk och med nya förebilder. Så cool ska jag vara när jag blir förälder. Stenkoll ska jag ha. Takida var trots allt riktig bra. Kvällen var fantastiskt kul. Nästa konsert blir 12 juli i Eskilstuna. Då får jag upprättelse. Då blir det Musik Non Stop. Till slut.