I ottan.

I början av det här årtusendet (häftig känsla att kunna säga så) så sprang min före detta tränare och numera underbara vän morgonpass varje fredag. Vanligtvis blev det en knapp timma ute i skogen. Vi upplevde många vackra soluppgångar på detta sätt och säkerligen lika många regnkyliga stunder för den delen. (Det sistnämnda har jag förträngt.) Det var på den tiden, som tidigare berättats, hennes son myntade namnet Spring-Therese när jag stövlade in på morgonen och belamrade hallen med väskor och grejor. Och dessutom begagnade duschen, med alla faciliteter som jag ville. Mycket generöst välkomnande måste jag säga. En och annan strumpa fick utlånas, är nog skyldig ett gäng med nylon om jag skall vara ärlig. Dessa fredagar saknar jag emellanåt. Vi brukar säga att det var som att ta en fika att ses dessa mornar och dryfta allt möjligt som hör livet till. Det sägs att de viktigaste avtalen sluts efter arbetstid över ett glas på krogen. På den här tiden så löstes världsproblemen runt sjöarna i Skatås. Jag lyckades bland annat överleva Handelshögskolans högtravighet med alla dessa människor som nog gärna hade blivit USA:s president om de bara kunnat. Så här i efterhand så tror jag att det var alla dessa arla kilometrar som lade grunden till bådas första Göteborgsvarv. Och vi måste ha tränat på bra för likt två tvillingar så lyckades vi helt oberoende av varandra i olika startgrupper springa på samma tid som när på några sekunder. Ganska fascinerande på något sätt. Dessutom överträffade vi våra egna fantasier och andras också tror jag. Lite lustigt, men en kollega som slog vad med mig innan det loppet, och trodde att han skulle slå mig, pratade knappt med mig på en vecka efteråt. Lustigare är att han året efter definitivt inte pratade med mig, då var han verkligen sur. Man skulle kunna säga att dagens första pass var back to basic. 70 minuter genom en sömndrucken stad. Tänk att det kan ge en sömntuta som mig sådan mersmak. Men det är väl också det enda som kan få upp mig ur sängen alldeles för tidigt.