Botten.

Hade en chef en gång som sa att vi är på uppstuds, tror att jag nämnt det någon gång förrut. I varje fall om botten är nådd då är man verkligen på uppstuds. Och jag har funderat om jag ens ska orka blogga. För sakta men säkert har den här veckan fått mig att gå mot botten. Sakta men säkert har jag sjunkit som en sten. Varför tänker jag inte ens förklara. Men om ni hade sett mina ögon hade ni säkert kunnat läsa dem. För jag är nog mest som en öppen bok. Inte direkt svårläst. Om jag förstått rätt. Eller så är det så att man måste känna mig lite grann för att verkligen kunna läsa och se. Kanske snarare så. Hur som helst. Igår var i varje fall botten nådd. Och då menar jag verkligen nere som en liten blöt pöl. Inte vatten värd. Vickade spinningklass och insåg efter en stund att inte allt stod helt rätt till med mig själv. Total sinnesrubbning. Komplett tunghäfta. Oro i hela kroppen. Jag kan inte beskriva det. Jag kan inte ta på det. Men jag önskar inte någon den känslan jag hade. Genomled något som jag egentligen älskar att göra. Och för att göra en lång historia kort så var jag den ärligaste personen på jordklotet. Och i efterhand är jag glad för det. Jag bröt helt enkelt ihop. På ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ett sätt jag inte trodde att jag någonsin skulle uppleva. Helt oförklarligt vid första anblick. Psycho i efterhand. Men efter egen analys så har jag kommit fram till att jag tror att jag upplevt en bråkdel av hur det måste kännas för människor som verkligen bryter igenom isen totalt. Utan rätt utrustning. Som tur var hade jag människor omkring mig som fångade upp mig. Som tur var hade jag ishackan redo. Som tur var har jag underbara kollegor på mitt jobb som går att byta ord med. Igår insåg jag hur fort livet kan ändras. En millisekund så är allt, precis allt, helt annorlunda. Tänk om man var en robot och inte än känslomänniska av rang. En analyserande blondin med blå ögon som så gärna vill tro gott om alla tills motsatsen bevisats. Så banalt. Så naivt. Jag trodde att jag lärt mig vid det här laget. Egna agendor. Den hårda världen. Det elaka spelet. Att jag aldrig kan lära mig. Hur svårt ska det vara. Varför kan jag inte vara en hårdhudad gås. Då skulle allt rinna av och ingen skulle kunna tränga igenom min kevlarsjäl. Men likt en glittrig liten studsboll så har jag skrapat den blöta asfalten och med full fart lite sargad i kanten så är jag på väg upp igen. Mot stjärnorna. Eller i varje fall mot toppen av isberget.