Perfektionist.

Lika bra att vara ärlig. Jag har ett syndrom. Vi är många som lider av den här skiten. Riktigt pretantiöst är det också. Duktiga flicka syndromet. Känner du igen dig i detta så är boken av Katarina Pietrzak väl värd att läsa. Jag läste den för länge sedan, man ska nog slå upp den igen. Ni grabbar därute ska vara riktigt glada för att ni är just män, killar, grabbar, det testosteronfulla könet. XY är nog inte så dumt ändå när man väl funderar över att ha dubblerat i XX själv. Jag fick några råd igår. Peka med hela handen. Skit i vad andra säger. Var inte så jävla duktig. Skit i saker som är mindre viktiga. Säg att du inte vet. Lös inte allt. Stäm inte alltid av. Helt enkelt, bara kör på. Lita på dig själv, ta dina beslut och kör på. Och det var inte min mor som sa det här utan min chef. Vi pratade olika scenarion och ett var hur det skulle vara om jag bara reste mig upp i ett möte och sa rakt ut till alla, sluta älta, skit i det där nu, det är inte viktigt. Min chef skulle troligen applåderat. Herregud. Hur skulle jag kunna göra det utan dåligt samvete och utan att människor runtomkring undrar vad mitt problem är. Men det ligger väldigt mycket i det vi pratade om. Jag har fått en arbetsbeskrivning för första gången i mitt liv och en riktigt välskriven sådan dessutom. Det är en ny situation för mig att ha en chef som hoppas att jag har en pärm hemma som det står Therese på och som jag fyller på med saker om mig själv. En pärm som är full med godsaker som utgör mitt CV. En chef som går igenom min befattningsbeskrivning och som säger vad som är viktigt i mitt CV för att jag ska nå dit han tror att jag vill. Konstruktivt och spännande är det. Även om min världsbild skakades om lite grann. Utmaningen ligger inte i kunskap, kunnande och kapacitet. För det är tydligen så här. Om man gör åttio procent, kommer vidare och presterar så är det bättre än hundra perfekta procent. Och det är precis det som är utmaningen.