onsdag 29 oktober 2008

En applåd.


Står vid min dator på jobbet och lyssnar på Takidas första låt på albumet Bury the Lies. The Dread är skön att skrika till i bilen och den har precis gett den här dagen en tempofylld start. Nog för att min fars födelsedag (grattis pappa) började långt tidigare. Har tryckt kilometrar i Zoom Eliten i full fart mot jobbet. Snittpuls på 151, bra driv, gott tempo och en helt fantastisk morgon. Solen skiner, himlen är blå och klockans tidsomställning gör att mornarna blivit ljusa igen. Gårdagens kvällspass var ett famlande i mörkret, imorse behövdes inte ens reflexvästen. En underbar timma. Men det var inte den som egentligen gjorde att allt känns så positivt när jag står här nu. Tänk vad ett litet positivt ord kan göra. Tänk vad ett snällt leende kan göra. Tänk vad som kan hända när fyra ögon möts. En till synes varm äldre man strosade fram på cykelbanan på sin morgonpromenad när jag på lätta ben tryckte mig framåt. När han såg mig lyste det i ögonen, han applåderade och stannade upp invid kanten. Hans ögon och hans händer som entusiastiskt hejade på mig i den tidiga timmen fick mig ännu mer att förstå vad vår interaktion med andra betyder. Den äldre mannen har gjort min dag. Idag kan vad som helst hända. För jag avslutade mina sista kilometrar med ett riktigt fånigt leende på mina läppar. Och allt för ett par varma ögon och lite påhejande.

Inga kommentarer: